Jag är astrött, hela tiden! Känner mig som en levande zombie som bara går runt och väntar på nåt, på vad har jag ingen aning om, en förändring kanske. Får lust att bryta mönstret, hoppa av skolan och bli emo, typ. För jag älskar att bryta saker, mönster, normer, förväntningar. Jag hatar att göra samma sak hela tiden, och skolan är likadan, hela jääävLA tiden. Lärarna saknar för det mesta antingen kreativitet eller ork, eller så bryr de sig inte.
Herregud vad jag känner mig radikal, vill ändra, krossa normer. Frågade våran rektor om jag kunde få ta mig ett snack med honom angående mössregeln, men det ville han inte. Jag vet att mössregeln var nånting man bråkade om i sexan, men jag står inte ut med den. Jag tycker att det är ett sätt att visa att "här är det jag som bästemer", "du har inget att säga till om" och "jag har makt". Och det gör mig arg, känns som om idén om skolan har förvildats på fel sätt. Tanken med skolan var att barnen skulle ha rätt till utbilding, och eftersom att föräldrarna inte ville bryta lagen om skolplikt var de helt enkelt tvugna att släppa iväg sina barn från mjölkningen, odlingen m.m. Nu är skolan nånting min tvingas till under konstiga omständigheter. I skolan blir vi mötta med misstro, "JAAA, du blev säääkert hotad av en alkis i tanto, säkert!" osv. Visst barn kan ha lätt att ljuga, det är sant, men jag tror att misstron kan föda mer regelbrytande, skolk. Så istället för att möta eleverna med misstro, kan de möta eleverna med tro på att de inte alls är jobbiga och hopplösa. Tro på att de kan, tro som gör att eleverna vill bevisa något. Istället för hot. Hot är enligt mig helt fel sätt att lära människor och få dem att lyda. Med hot får man fel sorts respekt, en respekt som mestadels består av skräck för att bli utskälld. Hot används duktigt av lärarna, och visst kan man få en hop elever att sitta tysta och arbeta, men under fel omständigheter. Att vara rädd för läraren kan leda till att man inte vågar fråga frågor, eller inte vågar ifrågasätta. Att våga ifrågasätta lärarna och ställa frågor är viktigt. Och att lärarna ställer sig i försvarställning så fort en elev ifrågasätter kanske är naturligt. Men om hen tog för sig för att reflektera över vad eleven sagt, istället för att endast upprepa vad hen sagt igen. Som ofta händer. Refleketara över VAD eleven sade, istället för att bli arg över att få en kritisk kommentar, som dessutom kom från en minderårig. Det är svårt att ta kritik, speciellt för en lärare eftersom de är vana vid att alltid ha rätt. Och det är lätt att tänka läraren som en fiende, eller tvärt om. Men det är viktigt att lyssna, och fundera ur olika synvinklar. Inse att det kanske inte endast finns ett rätt svar på en fråga, utan kanske flera? Inse att eleven inte endast är ett upproriskt, kanske lite småkorkat barn som behöver tillrättavisas och kanske klappas på huvudet lite.
Respekt behövs, från båda hållen.

---

Orkar inte ens titta igenom titta igenom den här texten, tanken var inte att det skulle bli en text om skolan, utan en text om hur trött och upprorisk jag kände mig.


Godnatt folks!